På jobbet har jag en lapp på väggen. Den övre delen visar en spikrak linje framåt, som är “Min plan”. Under den finns en väldigt backig väg med höga toppar och djupa dalar som visar “Verkligheten”. Jag har satt den där lappen så att jag ser den varje gång jag går in och ut ur mitt rum. Som en påminnelse om att vägen framåt inte är spikrak – det uppstår alltid avbrott och ändrade riktliner på vägen mot målet. Det är klart att jag vet att det är så. Men jag kommer nog aldrig att sluta hoppas på att den där spikraka vägen ska bli verklighet.
Struktur och rutiner är trygghet för mig. Jag trivs och fungerar bäst när det är ordning och reda. Förutsägbar kanske en mer spontan person skulle kalla en sådan tillvaro. De senaste två veckorna har mina vardagliga rutiner rubbats av sjukdom. Först var dottern magsjuk och sedan sonen. Jag hann med några korta inhopp på kontoret här och där. “Vård av barn” är en fantastisk förmån såklart och jag vill inget hellre än vara hemma med mina barn när de behöver mig. Fast allt blir ju så rörigt och jag känner mig (ännu mer) otillräcklig både hemma och på jobbet. Aktiviteter behöver ställas in, mat intas på annars otänkbara tider (eller inte alls) och telefonmöten hålls samtidigt som jag fyller tvättmaskinen med kräklakan. Tack och lov är det kortvariga avbrott och vi är snabbt tillbaka i vardagens förutsägbarhet igen.
Jag tappar lätt energi när mina rutiner rubbas och planer ändras. Samtidigt kan jag ibland bli sjukt trött på det förutsägbara med vardagen. Att det inte “händer” något. Att vardagen bara rullar på. Att jag vill göra något “annat”. Detta inträffar när vardagen inte fått de där välbehövliga avbrotten. Självvalda eller oförutsägbara. De avbrott som gör att jag får längta tillbaka till vardagen. För det är ju den där kombinationen av det förutsägbara och de rubbade vardagsrutinerna som skapar balans. Den balans som gör att jag uppskattar både ordning och kaos och som får mig att förstå att båda behövs lika mycket.
Комментарии